jullly

Den vanligaste frågan är oftast den svåraste.

Hur mår du?

Ja hur mår man egentligen? Hur mkt ska man känna efter?  Och hur mkt vill vi egentligen att andra ska veta om oss?

Det absolut vanligaste svaren blir ändå
- det är bra
-jodå, fin fint!
- Kanon.
Bara bra.

Och den självklara frågan tillbaka blir ju då:
Själv då?

Varför ställer vi dessa frågor, fast att vi kanske inte ens bryr oss, eller har energin att höra och lyssna och bry oss?

-Vill man veta vad som finns bakom stängda dörrar?
-Vill man dela med sig om det som finns i sin egen garderob?

Ibland kommer frågan perfekt. ofta kommer frågan olägligt, därav tar vi det enklaste alternativet och väljer något av svaren ovan. Hur ofta har du fått svaret - det är skit dåligt, själv då? utan att behöva ställa följdfrågan: Okej, varför är det inte bra då?

Om frågan gäller någon av våra nära och kära ställs den oftast för att man verkligen vill veta.
Men även med främlingar ställer vi denna fråga, bara av artighet. Vore det inte bättre att bara hälsa hej hej, och skippa i artighets frågan hur vi mår, när vi verkligen inte bryr oss`?

Sen finns det sånna röthål- som mig själv. som verkligen bryr oss och lägger energi på att lyssna och att hjälpa.
Trots att det inte finns en chans i världen att den andre personen skulle göra detsamma för en själv.
Varför?

Så. Dagens funderare blir helt enkelt.... Bry dig om dem som förtjänar att bli "ombrydda".
De enda som förtjänar detta är de som ger precis lika mkt tillbaka. No mather what.

Kanske lättare sagt än gjort? Men värt att ha i bakhuvudet...